Therese praktik - del 10
Hej igen!
Då Corona och en del annat kom emellan i livet blev det ett uppehåll på några dagar i mitt bloggande. Gjorde min sista dag i fredags och tänker att jag gör ett inlägg och sammanfattar mina tankar.
Då jag varit på en liten skola med endast en klass i varje årskurs blev man snabbt bekant med skolan och de som går och arbetar där. Hade min mentor i årskurs 1 men märkte snart att jag fick hoppa runt mellan klasserna. Dels var det en del pedagoger borta och även nationella prov mm som bidrog till att de "lånade" mig. Därmed kändes det mer som jag var en ordinarie än en praktikant.
Ju längre dagarna gick accepterades jag av eleverna men fick också känna på det emellanåt hårda klimatet som råder i skolan.
Då jag kommer från förskolans värld och har 4 barn mellan 19 till 6 år är jag inte på någotvis en nybörjare på barn utan känner mig bekväm med att möta olika åldrar. Det jag främst reagerat på är vilket hårt klimat det är i skolan. Hur barn dagligen kränker kamrater och vuxna både verbalt och fysiskt. Fick snabbt känna på det jag med. Kanske är det så att man trubbas av när man går i det dagligen. Upplevde att pedagogerna inte reagerade så kraftigt som jag förväntade mig. Ställde också frågan hur långt man släppt detta med kränkningar? Främst är det mot dem själva, kränkningar mellan barnen togs oftast upp och pratades om med de berörda. När det gäller mot skolans personal sa de att det är omöjligt att anmäla allt för då gjorde vi inte annat.
En sorglig utveckling känner jag som känns värd att lägga tid på för att vända även om jag inser att det är ett stort arbete.
Behovet av trygga vuxna i skolan är stort och att vi lärarassistenter behövs där är tydligt. Såg vilken stress lärarna har och hur mycket det är utöver deras uppdrag som tar tid de egentligen inte har men självklart tar sig. Dagarna är fyllda av omsorg, konflikter som ska lösas, borttappade busskort, glömda överdragsbyxor, borttappade böcker, rastvaktande, någon har ingen frukt med sig och pedagogerna trollar fram det via den generösa "mattanten" för att det alltid är samma barn och man vill att de inte ska sticka ut osv osv. Allt detta ska rymmas under den tid de har till förfogande för undervisning. Genomgångar får göras medan pedagogerna vandrar runt i klassrummet och klappar de oroliga eleverna lugnade på ryggen för att dessa ska orka med några minuter till.
Att få komma till skolan i dessa oroliga dagar över vad som händer runt oss i världen har varit befriande och skönt. Så fort man kliver innanför dörren är morgonens ständiga nyhetsflash i mobilen glömda då det gäller att vara här och nu. Doften av kaffe från personalrummet slår emot mig som en trygghet att här är allt som vanligt. Någon elev har glömt ladda ipaden och vill komma in i klassrummet och pedagoger som vill stämma av dagens frånvaro både bland personal och elever. Slänger några ord om vad alla ska med toalettpappret till som de bunkrat och dagens första skratt kommer över eländet vi nu lever i och hur länge kan de hålla skolorna öppna? Snabbt är det tillbaka till verkligheten då en elev kommer hoppandes och vill visa sitt för dagen nyfärgade hår i en rosa ton.
Det som är tydligt iaf bland den här skolans pedagoger är att man önskar att skolan fortsätter ha öppet.
Känns bra att allt är som vanligt här i skolan då mycket utanför de här grindarna ändrar sig från timma till timma. De skämtas hej vilt från barnen om att de har Corona och man tar några minuter varje morgon för att prata om detta. En del ser man blir oroliga medan andra skojar och hostar för att få gå hem. Här känns det viktigt att skolan står kvar som en trygg plats som beter sig som den alltid gjort. Rutinerna och det ibland tråkiga förutsägbara i en mattelektion tror jag i de här dagarna funkar som trygghet för barnen som exponeras hela tiden med skrämmande rapporter från hela världen.
Det blev ett annorlunda sista inlägg men vad är som vanligt just nu?! Dock känner jag glädje över att även imorgon få gå till en skola i Sverige via mitt jobb på kommunens bemanning. Att få finnas för barnen och se hur guldet i dem växer. Det jag tar med mig främst från mina veckor är glädjen det gett mig när jag fått bevis på hur viktigt det är att bygga barnen med positiv förstärkning. Givetvis alla men främst de här som kanske inte alltid är vana att bli det varken från närmsta omgivingen eller skolan, se hur de suger i sig beröm då de mest är vana vid motsatsen, visa att det finns någon som tror på dem och sett vad det finns för fint inuti dem.
Då Corona och en del annat kom emellan i livet blev det ett uppehåll på några dagar i mitt bloggande. Gjorde min sista dag i fredags och tänker att jag gör ett inlägg och sammanfattar mina tankar.
Då jag varit på en liten skola med endast en klass i varje årskurs blev man snabbt bekant med skolan och de som går och arbetar där. Hade min mentor i årskurs 1 men märkte snart att jag fick hoppa runt mellan klasserna. Dels var det en del pedagoger borta och även nationella prov mm som bidrog till att de "lånade" mig. Därmed kändes det mer som jag var en ordinarie än en praktikant.
Ju längre dagarna gick accepterades jag av eleverna men fick också känna på det emellanåt hårda klimatet som råder i skolan.
Då jag kommer från förskolans värld och har 4 barn mellan 19 till 6 år är jag inte på någotvis en nybörjare på barn utan känner mig bekväm med att möta olika åldrar. Det jag främst reagerat på är vilket hårt klimat det är i skolan. Hur barn dagligen kränker kamrater och vuxna både verbalt och fysiskt. Fick snabbt känna på det jag med. Kanske är det så att man trubbas av när man går i det dagligen. Upplevde att pedagogerna inte reagerade så kraftigt som jag förväntade mig. Ställde också frågan hur långt man släppt detta med kränkningar? Främst är det mot dem själva, kränkningar mellan barnen togs oftast upp och pratades om med de berörda. När det gäller mot skolans personal sa de att det är omöjligt att anmäla allt för då gjorde vi inte annat.
En sorglig utveckling känner jag som känns värd att lägga tid på för att vända även om jag inser att det är ett stort arbete.
Behovet av trygga vuxna i skolan är stort och att vi lärarassistenter behövs där är tydligt. Såg vilken stress lärarna har och hur mycket det är utöver deras uppdrag som tar tid de egentligen inte har men självklart tar sig. Dagarna är fyllda av omsorg, konflikter som ska lösas, borttappade busskort, glömda överdragsbyxor, borttappade böcker, rastvaktande, någon har ingen frukt med sig och pedagogerna trollar fram det via den generösa "mattanten" för att det alltid är samma barn och man vill att de inte ska sticka ut osv osv. Allt detta ska rymmas under den tid de har till förfogande för undervisning. Genomgångar får göras medan pedagogerna vandrar runt i klassrummet och klappar de oroliga eleverna lugnade på ryggen för att dessa ska orka med några minuter till.
Att få komma till skolan i dessa oroliga dagar över vad som händer runt oss i världen har varit befriande och skönt. Så fort man kliver innanför dörren är morgonens ständiga nyhetsflash i mobilen glömda då det gäller att vara här och nu. Doften av kaffe från personalrummet slår emot mig som en trygghet att här är allt som vanligt. Någon elev har glömt ladda ipaden och vill komma in i klassrummet och pedagoger som vill stämma av dagens frånvaro både bland personal och elever. Slänger några ord om vad alla ska med toalettpappret till som de bunkrat och dagens första skratt kommer över eländet vi nu lever i och hur länge kan de hålla skolorna öppna? Snabbt är det tillbaka till verkligheten då en elev kommer hoppandes och vill visa sitt för dagen nyfärgade hår i en rosa ton.
Det som är tydligt iaf bland den här skolans pedagoger är att man önskar att skolan fortsätter ha öppet.
Känns bra att allt är som vanligt här i skolan då mycket utanför de här grindarna ändrar sig från timma till timma. De skämtas hej vilt från barnen om att de har Corona och man tar några minuter varje morgon för att prata om detta. En del ser man blir oroliga medan andra skojar och hostar för att få gå hem. Här känns det viktigt att skolan står kvar som en trygg plats som beter sig som den alltid gjort. Rutinerna och det ibland tråkiga förutsägbara i en mattelektion tror jag i de här dagarna funkar som trygghet för barnen som exponeras hela tiden med skrämmande rapporter från hela världen.
Det blev ett annorlunda sista inlägg men vad är som vanligt just nu?! Dock känner jag glädje över att även imorgon få gå till en skola i Sverige via mitt jobb på kommunens bemanning. Att få finnas för barnen och se hur guldet i dem växer. Det jag tar med mig främst från mina veckor är glädjen det gett mig när jag fått bevis på hur viktigt det är att bygga barnen med positiv förstärkning. Givetvis alla men främst de här som kanske inte alltid är vana att bli det varken från närmsta omgivingen eller skolan, se hur de suger i sig beröm då de mest är vana vid motsatsen, visa att det finns någon som tror på dem och sett vad det finns för fint inuti dem.
